Ofta, eller ska vi säga alltid, ja låt gå för det, när jag ser en föreställning där den som föreställer sig själv eller någon annan gör en stark och tankeväckande insats, får jag lust att själv kliva ur den vardagsgrå masken och bli en scenpersonlighet. Gå med i en teaterförening och göra något jag inte gjort sedan spexet i nian: bli skådespelare och ta emot publikens jubel, eller burop. Det där vet man ju aldrig.

Kära blogg, du är den första jag berättar min dröm för. Och kanske är det just förvåningen bland dem som känner mig jag är ute efter. Jag skulle slå dem med häpnad av ett sällan skådat slag. Ekvationen skulle inte gå ihop. Jag befarar att en och annan haka skulle falla ur led och att ögon skulle växa till pingpongbollsstorlek.

Stämningen i teaterfoajén och i salen där föreställningen äger rum tilltalar mig. Där finns något du kan leta efter med ljus och lykta i tv-soffan men aldrig finna. När ljuset släcks sitter vi alla i samma båt och den som ska ta oss över havet, rorsmannen, står där framme. Allas vår förhoppning är att han eller hon eller de ska göra oss delaktiga, lära oss något, vidga perspektiven. Att båtfärden inte ska ha varit förgäves när vi kliver i land några timmar senare.

Om jag någon gång gifter mig ska det vara med en tjej som gillar att sitta i mörkret eller rent av stå på scenen. Så känns det nu, efter en fantastisk föreställning på stans teater. För att fortsätta drömtemat är min önskan att bli uppraggad i pausen mellan första och andra akten. Om du ser en vilsen kille med blicken i fjärran, kom fram och säg hej.