Det är något med sydkoreaners personlighet som jag finner tilltalande.

Behöver mer sägas om den saken? Ja, detta är väl en blogg, ingen twitter, kanske du invänder. Jag låter mig övertygas och fortsätter därmed mitt resonemang.

Det är dessutom något med australiensares personlighet som jag finner mindre tilltalande.

Sydkoreaner - australiensare 1-0

Att dra alla människor av en viss nationalitet över en kam kan tyckas märkligt och felaktigt, och det kanske det också är. Men ibland träffar man på ett högljutt aussie-gäng här och några ödmjuka sydkoreaner där, och hux flux drar man sina slutsatser om de respektive nationaliteternas kynne. Är det inte så?

Jag gillar som sagt sydkoreaner. Deras lågmäldhet, deras väluppfostrade sätt, deras ödmjukhet. Sedan är frågan om jag någonsin har kommit en sydkorean in på livet, under skinnet, bortom artighetsfraserna. Berättigad fråga.

För några veckor sedan träffade jag en sydkorean, Daniel, som det hade varit trevligt att lära känna. Olyckligtvis blev vi rumskamrater på vandrarhemmet, där jag för tillfället befann mig, kvällen innan jag skulle ge mig av mot nya mål. Game over.

Jag kan fundera över sådana saker långt efteråt. Hur hade det blivit om det varit si och inte så? Även om det inte tjänar någonting till att tänka på det sättet. Och jag tror inte på ödet. Jag tror på tillfälligheter som gör att någon blir ens kompis, flickvän, pojkvän, bekant eller inte mer än ett "hej".

Samma tillfälligheter som gjorde att mitt urspungliga blogginlägg på det här temat försvann i sajberrymden häromkvällen. Nu inser jag att försvinnandet var en lyckosam omständighet. Det bästa kanske vore om även detta inlägg flög sin kos och ni istället fick läsa version 3, en version med ännu mer nostalgi, hobbyfilosofi och generaliseringar?