Sorrow

19 februari 2011 23:29

Det er ett stort problem med internett og blogger især.. Det blir en ustoppelig kilde til råtekst, og dermed liten kontroll på staving og rettskrivning i tekstene som folk leser.

Bloggene vil påvirke skriftspråket negativt over tid, dessverre.

Gustaf

20 februari 2011 16:48

Problemet är ju att lärarna knappt kan stava längre.
Mina högstadielärare stavade fel hela tiden, speciellt min svensklärare i nian. :)

utomjording

20 februari 2011 19:51

Sorrow: Samtidigt ger ju bloggande bra träning i att skriva, om man är lite mer ambitiös än att bara lägga ut bilder på sig själv eller skriva om vad man äter i dag. Men visst finns det många skräckexempel på bloggare som inte verkar bry sig alls om stavning och grammatik. Ännu värre är det väl på twitter, forum och liknande.

Gustaf: Ha ha, vad lyckat att bli svensklärare om man inte kan stava... Var det när han eller hon skrev på tavlan i klassrummet? Då kan jag i och för sig förstå om man missar en bokstav här och där. Det är inte lätt att skriva och prata samtidigt.

: )

20 februari 2011 21:55

Det här inlägget törs man ju knappt kommentera. Tänk om man stavar fel!!! Bäst att välja lättstavade ord och undvika sådant som väcka stavningsanstöt (min faiblesse för djärva,nyskapande sammansatta ord är dock uppenbarligen inte så lättskrämd). Haha...

utomjording

20 februari 2011 22:15

Ha ha... Jag kan förresten säga att jag läste igenom inlägget en extra gång eller två innan jag publicerade det. Skulle ju ha varit förargligt om någon elak språkpolis hade rackat ner på något. :(

Gustaf

21 februari 2011 18:19

Framförallt berodde det på att han inte var svensklärare ens, grejen är ju att det knappt ställs krav på lärare utan bara elever.
Men om man istället ska säga att det bara är lärarens fel att folk blir sämre på att stava så är ju inte det rätt heller, det handlar ju om en ömsesidig vilja att lära sig, finns den kvar?

Sorrow

22 februari 2011 06:19

Gustaf: Jeg hadde en klasseforstander som kuggade på gymnaset men likevel fikk plass på lærerhøyskolen og klarte seg der med dårligste betyg. Og ble min lærer fra andre halvdel av første klasse til sjette klasse. Ikke lærte jeg mye av henne i løpet av 5,5 år.

Selv har jeg jobba i 4 måneder som ufaglært lærervikar uten så mye som å lest et eneste høyskolepoeng i pedagogikk og didatikk. Det var ikke bra, men det fantes ingen annen som ville være vikar.

Begge mine foreldre, min bror og min farmor har lærerutdannelse. Riktignok er farmor "bare" førskolelærer, men hun er i motsetning til resten av lærerstaben i familien utdanna på universitet. Og er det en ting jeg har lært meg av å være først lærerunge og så lærervikar så er det at det er en tøff og utfordrende jobb å være lærer. Det stilles krav til en hver eneste dag, hver eneste time.

Spesiellt de ikke fullt så lærevillige elevene er de som stiller tøffest krav til lærerens pedagogikk, didatikk og evne til å skape læretrang. Lærevillige elever behøver bare å få læreboka framfor seg så leser de selv det de ønsker å lære seg..