Kära läsare, vad gjorde ni för att förgylla nyårsafton 1999 - förra millenniets sista kväll?

Jag var själv grymt tråkig och satt hemma och inväntade tolvslaget.

Jag önskar att jag hade festat som om det var 1999, för det var det ju.

They say two thousand zero zero party over,
oops out of time.
So tonight I'm gonna party like it's 1999.

Kanske borde jag välja frisör. Trots att jag går till samma frisersalong varje gång, frågar jag aldrig efter någon speciell frisör. Jag vet inte ens vad de heter, så hur skulle jag kunna? Visst presenterar de sig då och då, men jag lägger inte sådant på minnet. Möjligen skulle jag göra det om jag klippte mig en gång i månaden eller så, men det brukar bli betydligt mer sällan.

Förresten har samtal med frisörer en tendens att bli krystade. När man väl har berättat hur man vill ha håret finns inte så mycket mer att säga. En del frisörer nöjer sig med att låta saxen prata, andra inleder ett samtal om ditt och datt. Fint väder i dag! Vad jobbar du med? Vad ska du göra i sommar?  Jag svarar artigt, men tycker egentligen att kallpratet måste vara lika ointressant för frisören som för mig.

På mitt körkort blickar en yngre version av mig själv ut mot världen. 5 maj 2008 ser jag mig i spegeln och inser att han och jag inte är samma person. Varken utanpå och inuti. Sett med dåtida glasögon lever vi i framtiden just nu. Ta ett år som 1999 eller 2002 - då kändes 2008 oerhört avlägset, men nu är vi här, både du och jag.

Att göra det bästa av sin tid: alla vill uppnå den föresatsen, men långt ifrån alla lyckas. Att låta åren gå: det känns så meningslöst. Som att vandra längs en stig kantad av vänner men vara för stressad för att lägga märke till dem.

5 maj 2008. Jag stirrar länge på datumet och försöker göra det begripligt. Snart skriver vi istället 5 maj 2010, 2015, 2018... Tiden är en förunderlig sak som inte går att hejda.

Vad gör du när timglaset gör jobbet?

Känner sig alla människor som en bluff då och då? Bankdirektören, fotbollsstjärnan, ingenjören och polisen - blixtrar det stundtals till en tanke i deras huvuden med innebörden att de egentligen saknar kunskap för att utföra sitt yrke? Trots att de i själva verket är fullblodsproffs.

Filmen Vuxna människor skildrar det här på ett intressant och humoristiskt sätt. Att fasaden när som helst kan rämna. Precis som filmtiteln antyder handlar det väl om att inte känna sig bekväm i vuxenrollen.

Även jag kan ibland förundras över det märkliga i att jag formellt sett är en vuxen man med jobb och egen bostad. Jag åker till jobbet, som jag fått eftersom en arbetsgivare har förtroende för mig och min förmåga. En inte obetydlig del av företagets verksamhet hänger på att jag utför mina arbetsuppgifter. För tio år sedan var situationen helt annorlunda. På den tiden hade jag precis som de flesta andra i den åldern bara ansvar för min egen skolgång.

Times they are a-changing i livets maskerad.