Att springa uppför trapporna eller ta hissen, det är frågan. Jag låter gärna vardagsmotionären i mig välja mellan dessa alternativ. Att gå uppför trapporna är en valmöjlighet som jag sällan tillåter, eftersom det är så erbarmligt tråkigt och tidsödande. Så det får bli allt eller inget: låt hissen göra jobbet eller gör det ordentligt själv.

Spring i benen är trots allt ingen oändlig resurs. Det kommer en tid när du stapplar fram med rullator och önskar att du kunde ta tre trappsteg i ett språng eller susa fram genom vårlandskapet enbart med hjälp av din egen muskelkraft.

Kvällen har jag ägnat åt filmen Before sunset, uppföljaren till Before sunrise. Går det att göra annat än älska båda två? Den eviga kärleken, ödet, vad hade hänt om... Ethan Hawke och Julie Delphy är allt vad man vill att de ska vara.

Filmen var stundtals sorglig. Cynism och brustna drömmar var oundvikligen en del av historien den här gången.

Och nu lyssnar jag på Born to run medan natten strömmar in genom balkongdörren och gör allting klarare och tydligare.

Träning blev det, dock ingen fika (det var stängt).

Alltså blev det inte heller några etniska bollar. Jag tänkte skriva lite om alternativa namn på det sfäriska bakverket, men ämnet känns uttjatat.

Kolla på det här istället. En klassiker.

Aj då, jag missade visst min tvättid i dag. Det är sådant som händer. Vad jag istället funderar på att ta mig till är att åka och träna och därefter sätta mig på ett café med en sådan där gigantisk negerboll. En sådan man äter, alltså. Men jag är mycket tveksam till att det finns något café i närheten som säljer negerbollar. Kan återkomma med en rapport om vad de väljer att kalla bakverket.

Det är underbart att komma till gymmet tre minuter innan receptionen stänger. Man tänker: Hade jag kommit lite, lite senare skulle det ha varit stängt, men jag tjuvmjölkade kosmos på inträdesbiljetten och kom undan med det. Gymmet är öppet en timme efter att receptionen slagit igen, så det handlar bara om att passera första hindret, sedan kan man ta det lugnt.

Att trötta ut sig själv på löpbandet och bada i svett är en trevlig sak. Jag tycker om att gå ut till stretchingrummet, lägga mig på rygg på mattan och pusta ut efter att ha sprungit med allt högre fart de sista minuterna.

Jag känner ingen på gymmet, men det gör inget. På något sätt förstår vi varandra ändå, alla vi som svettas vid maskiner och hantlar. Att gå dit känns som att investera i sin framtid och det är ingen tråkig investering med banklån och grejer, utan en lustfylld resa... men nu tycker ni som hatar träning att jag låter fullständigt lobotomerad, och det kanske jag gör. För jag funderar ärligt talat på att gå upp tidigt i morgon och sticka och träna innan jag åker till jobbet.

Kära läsare, vad gjorde ni för att förgylla nyårsafton 1999 - förra millenniets sista kväll?

Jag var själv grymt tråkig och satt hemma och inväntade tolvslaget.

Jag önskar att jag hade festat som om det var 1999, för det var det ju.

They say two thousand zero zero party over,
oops out of time.
So tonight I'm gonna party like it's 1999.

Kanske borde jag välja frisör. Trots att jag går till samma frisersalong varje gång, frågar jag aldrig efter någon speciell frisör. Jag vet inte ens vad de heter, så hur skulle jag kunna? Visst presenterar de sig då och då, men jag lägger inte sådant på minnet. Möjligen skulle jag göra det om jag klippte mig en gång i månaden eller så, men det brukar bli betydligt mer sällan.

Förresten har samtal med frisörer en tendens att bli krystade. När man väl har berättat hur man vill ha håret finns inte så mycket mer att säga. En del frisörer nöjer sig med att låta saxen prata, andra inleder ett samtal om ditt och datt. Fint väder i dag! Vad jobbar du med? Vad ska du göra i sommar?  Jag svarar artigt, men tycker egentligen att kallpratet måste vara lika ointressant för frisören som för mig.

På mitt körkort blickar en yngre version av mig själv ut mot världen. 5 maj 2008 ser jag mig i spegeln och inser att han och jag inte är samma person. Varken utanpå och inuti. Sett med dåtida glasögon lever vi i framtiden just nu. Ta ett år som 1999 eller 2002 - då kändes 2008 oerhört avlägset, men nu är vi här, både du och jag.

Att göra det bästa av sin tid: alla vill uppnå den föresatsen, men långt ifrån alla lyckas. Att låta åren gå: det känns så meningslöst. Som att vandra längs en stig kantad av vänner men vara för stressad för att lägga märke till dem.

5 maj 2008. Jag stirrar länge på datumet och försöker göra det begripligt. Snart skriver vi istället 5 maj 2010, 2015, 2018... Tiden är en förunderlig sak som inte går att hejda.

Vad gör du när timglaset gör jobbet?