Run, Forrest, run. Visst är det så. Jaga drömmen, ge inte upp.

Du kan göra det bekvämt för dig, du kan göra det så jävla bekvämt.

Jag tänker att jag skulle kunna ha en mycket behaglig tillvaro framöver, same procedure as last year, miss Sophie, men jag har valt att anta en utmaning. Att kliva ut på trampolinen och dyka i.

Det händer att jag tvekar, tänker på soffan, solstolen, en varm bris. Sekunden senare påminns jag om den stora tristessen som drabbar den som aldrig vågar. Den som är obrottsligt lojal. Skomakare, bliv vid din läst!

Jag har varit lojal, jag har varit så jävla lojal.

Nu ska jag sätta sprätt på mina bonuspoäng.

Synnerligen intressant fråga att fundera över: Vad skulle hända med vår planet om alla människor plötsligt försvann?

Att vara den sista människan på jorden har nog de flesta fantiserat om. En metafor för den totala friheten. Men efter ett tag hade den sista människan önskat sig mänskligt sällskap. Att kunna gå in i godisbutiken och ta för sig utan att betala må vara kul - tills magen är full eller godiset gammalt. Att gå omkring naken på stan är säkert spännande till en början. Sedan upphör det att kännas speciellt, eftersom ingen finns där som kan få en skymt av din nakna kropp.

Och sakta, sakta kryper sig naturen allt närmare och tar över platsen där du bor. All mat i snabbköpen är gammal och möglig, vattnet har slutat att rinna i kranarna och du sitter i din nedsläckta och kalla lägenhet. Ridå.

Plötsligt ter sig framtiden ljusare. Saker och ting börjar röra sig.

Det snurrar i min skalle. 

Regn. Parkeringsplats. Stormarknad. Radion spelar The loneliest city of all och jag faller in i grubblerier om tillvaron i den här staden, där livet går sin gilla gång. Att rätta in sig i ledet eller att falla ur detsamma, det är frågan. Den som flyter med strömmen får en lugn färd mot ett förväntat mål. Den som beslutar sig för att simma åt andra hållet kanske aldrig kommer fram, men har åtminstone vågat lämna den inrutade tillvaron.

Jag inser att strömmen inte heller är en garanti för att komma till målet. Just nu känns det som att jag inte kommer någonstans. Destinationen kan finnas längs vägen. Genom att flyta med strömmen finns risken att jag missar avfarten. Är det dags att svänga av?

03.19, brevinkastet öppnas och tidningen brakar ner på dörrmattan. Det låter verkligen så. Tidningen faller inte, dunsar inte. Den kommer med ett brak.

Det har hänt att jag blivit riktigt skraj, innan jag kunnat identifiera ljudet.

Brukar ni någonsin vara vakna när tidningen kommer?

Jag hoppas att jag aldrig kommer att köra över en katt.

Det är ju som att köra över någons kompis. 

I dag såg jag något på vägen som kan ha varit en ihjälkörd katt. Något svart och vitt, men det var mörkt, så jag är inte säker. Det var inte jag som hade kört över den i alla fall.

Att ha en katt som hittas livlös på vägen eller bara försvinner spårlöst är det jävligaste som finns när man är liten, kanske också när man är stor. Jag vill inte vara den som tar ett kattliv, eftersom jag vet något om den smärtan.

Dagen har börjat slappt. Ledig från jobbet, så jag gick upp från sängen ganska sent på förmiddagen och läste tidningen som alltid och bryggde kaffe för ovanlighetens skull.

Just nu sitter jag som ett bergatroll och kikar ut på den ljusblå himlen. Lägenheten tråkar ut mig och det är dags för ett besök i gymmet, tror jag bestämt. En riktig genomkörare och bastu på det. Om jag varit norrman hade jag sagt att jeg trenger det.

Det sägs att vi svenskar inte reser till någonting. Vi reser från någonting. Tillbringade hur som helst förra veckan i Thailand. Everybody gets a second in the sun, och det var en utsökt sekund. Vajande palmer, kritvita stränder, party all night long.

Äh, vafan. Jag kan inte ljuga för dig.

Jag köpte en Singha på Systemet och drack hemma i tv-soffan.