Vi människor skyr mörkret

men klär oss helst i svart

för att inte färger ska konkurrera ut

våra genomskinliga personligheter.

Den 28 november 2008. Känns inte det som rätt dag att göra ett statement? Lite som Jocke Berg: This is where the band stands in the year 2000, eller vad han skrev en gång i tiden.

Vi får se.

Kära blogg, en hel del vatten har runnit under broarna sedan vi talades vid senast. För att inte tala om hur mycket H2O som har forsat fram sedan årsskiftet.

Det här året har varit storartat skulle jag vilja påstå, åtminstone för min egen del. Bästa året någonsin? Man ska väl inte ropa hej förrän man är över bäcken, men nog infinner sig den känslan med jämna mellanrum.

This was the year it all happened. Nästan.

Jag har levt en kort tid. Inte särskilt länge alls, egentligen. Det har nog inte ni heller gjort om ni är födda på 80-talet eller däromkring. De som är födda på 50-talet däremot, de har ju varit med om en hel del. Eller har de verkligen det?

Ibland läser man om någon 100-åring och tänker oj, vad han eller hon har hunnit se och uppleva. Sett hela utvecklingen från häst och vagn till bil och flygplan och tv och radio och datorer. Varit med om två världskrig och första månlandningen. Sett massor av kungar och statsministrar komma och gå. Etcetera.

Men mycket av det 100-åringen varit med om har ju han eller hon säkert bara läst om eller sett på tv. Inte upplevt själv. Den enda utveckling 100-åringen sett med egna ögon är kanske hur staden eller samhället där hon eller han bor har förändrats.

Och det är säkert intressant för den som gillar sin hemort. Men det känns så futtigt på något sätt. 100 år på jorden och ändå har man inte sett ett skit, eller i alla fall väldigt lite.

Jaha, vad ska man skriva om?

USA-valet kanske. Men det känns ganska uttjatat. Även om jag läser det mesta som står i tidningarna om Obama och McCain ska det bli skönt när valet är över och alla spekulationer och opinionsmätningar byts ut mot fakta.

Allt annat än en seger för Obama vore förstås en skräll, men som de säger over there: It ain't over until the fat lady sings.

Jag läser Bruno K. Öijer och tänker på filmen Max Payne. Dock tror jag inte att den stora svarta fågeln som i en dikt återvänder och sitter på Brunos axel när han skriver är av samma art som de skräckinjagande vilddjuren i filmen.

Så fastnar jag för en några rader där huvudpersonerna lämnar varje fest sist av alla och inte har någonting förutom sina unga ansikten. Nationaldagen 2003 klev Kents favoritpoet ut på scenen inför drygt 30 000 unga ansikten och läste de raderna med en inlevelse som vi inte alls var beredda på.

Vi hade kanske väntat oss lite lättsmält pop från ett förband men blev serverade ett bultande hjärta som förkunnade sin beskrivning av en sjuk och stängd värld:

och vi har inte kommit hem

det är en lögn att vi kommit hem

vi kommer aldrig hem

ingen av oss kommer hem

Det finns inget ord som stavas förrens.

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Det finns inget ord som stavas förrens. 

Däremot finns ett litet ord som stavas förrän.

Förra inlägget var kanske lite deprimerande, precis som hösten. Trots allt trivs jag relativt bra med tillvaron, men någonstans under ytan växer och pockar ett behov av att göra roliga saker, fly vardagen för en stund.

Jag tror att behovet av eskapism är universellt, ett behov som beskrivs så träffsäkert i Hire a plane (iSOLA igen):

I want to get away

I want a clean escape

from today

I want to do it our way

pack all our bags and run

set our controls on the sun

break all the rules

gonna do as we choose